I dag kom den... Ja, mitt startbevis... till midnattsloppet... Åååå gud vad tungt det känns! Jag har sprungit några gånger på sistone och har endast sprungit som längst 6,5 km... och det är tungt... och så ska jag orka 3,5 till??? De flesta säger att det kommer gå bra och att man springer sista biten på ren vilja... En arbetskamrat sa till mig idag att första gången hon sprang en mil, när hon kom i mål, sprutade tårarna av glädje... Jag längtar tills dess... att få känna att man presterat något man aldrig gjort förut! Men då kommer även kraven... Jag vill komma i mål innan 70 minuter har gått... men som jag sa... jag tror mer på att det blir 1,5 timma... och DET skulle jag tycka var tråkigt!
Kan man inte bara skratta åt denna knäppis??? Han är så gooo! Han är ett av mina glädjerus när jag kommer hem från jobbet!! Han blir så glad och helt till sig och bestämmer sig snabbt för att punktmarkera mig! Pappa, han är också väldigt glad och se mig när jag kommer hem... vet inte om det är tanken "Gud, va skönt! Nu kan jag ta det lite lungt och njuta av ensamheten en liten stund" för vid det laget när jag kommer hem har de drillat sin pappa helt slut... (de=barnen) eller så kan det vara så att han faktiskt är glad att se mig för att han tycker det är tråkigt utan mig... Nåja, jag nöjer mig med lite av båda! Så jag inbillar mig att det är så...
Vill vara som sin Pappa... Så söt!!
Sötnos!!!
Läste rubriken i går på Aftonbladet den löd något såhär: "Mamma körde över sin treårige son-som dog" och suckade djup.. har vi inte lärt oss än att hålla koll på våra barn och framför allt, försäkra sig att de inte är vid bilen när man backar??? Jag är glad att jag har backsensor på våran bil.... för vem vet, det kunde ha varit jag??? Man ska aldrig säga aldrig, det har jag lärt mig!!! Skulle inte vilja vara henne... Jag läste inte artikeln för jag blir bara ledsen när jag läser sånt! Men Conny sa att hon hade tvillingar, att hon hade åtminstone en kvar... Vet inte om jag skulle tycka det var lättare för det.. påminnas varje dag av att bara se barnet...
Alexander är väldigt känslig just nu... vill gärna vara med och bli pussad på hela tiden... och han säger ibland, bara för uppmärksamhet, ni vill inte vara med mig va??? Och hjärtat mitt brister när jag ser honom trava iväg till sitt rum med huvudet böjt och stänger igen sin dörr.... jag springer efter honom och han vill bara att man trugar med honom... han spelar svårflörtad och puttar bort en men jag tror inte han vill att man ska gå för han säger att man inte får gå när man är på väg därifrån och då får man minsann både pussar och kramar... Tragiskt men vad gör man åt det??? Jag tycker att vi är med honom lika mycket som vi är med Lukas... men han är en känslig kille... så man vet inte, kanske skulle man vara lite extra med honom... Samtidigt måste han dela med sig... Svårt!!!
