tisdag 16 juni 2009
Vad gör man???
Vad gör man??? När ens barn säger att han saknar en... suckar och tittar ned i golvet och vill inte att man ska gå??? Man kan ju inte bara ignorera det... Det känns som om han verkligen menar det han säger men på dagis så säger de att ha är för liten att förstå sådant... Men jag vet, jag vet att min son är väldigt smart och medveten, så varför skulle han inte veta??? så vad gör man?? Det gör ont i hjärtat bara man tänker på att han e ledsen... De sa på dagis att han varit låg i dag... Dessutom har ju de flyttat upp hans kompisar till en annan avdelning, så han är ensam på dagarna... eller inte ensam men han är inte med dem han vill leka med och jag tror att det är därför han är ledsen och nedstämd... Så vad gör man?? Jag försöker att vara så mycket jag kan med honom när jag kommer hem från jobbet och vad mer kan jag göra... ingenting!!! Man känner sig så hjälplös ibland... Man kommer ihåg från tiden då man själv gick på dagis... Jag minns en sommar då vi var på annat dagis så hade mina kompisar hamnat på annan avdelning, hur ledsen jag var och ville INTE att mamma skulle gå på morgonen... ursh vilken ångest jag hade då... Alexander är väldigt lik mig på det sättet... Såå... Vad gör man???
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Åååå hjärtat ja vet hur de känns!!
Ja brukar säga att ja förstår att du vill att mamma ska stanna, men mamma måste till jobbet, annars får vi inga pengar, å då kan vi ju inte köpa glass å sånt. Mamma måste till jobbet, pappa måste, Kajsa och Madde måste till skolan å Rasmus måste till dagis. Så brukar ja göra, vet inte om de hjälper, men de känns endå skönt att säga att ja förstår, ja förstår att du vill att ja ska stanna, så att man har "sett" barnet.
Å snart har ni väl semester, locka med det. :)
Ja kan lova att de gjorde ont i måndags när ja lämnade Rasmus å viste att han ska va hos Micke en vecka, ja kramade honom så hårt!! Vet han, förstår han att han inte kommer få träffa mamma på länge?? Fan ja blir så arg, ja har inte valt detta!! Känns surt att ja ska behöva lida! Dumma Micke!
Snart har ni semester å kan njuta av varran. Å han kommer snabbt hitta nya kompisar, han är sån!
Du gör de bästa du kan! De vet ja, du är en super mamma Malin, oroa dig inte, lägg inte dina minnen å känslor på honom, dagis har lite rätt, klart att han vill att su ska stanna, men han "glömmer" de nog fortare en du tror när du har gått. Tänk allt kul han får göra på dagis :)
KRAAAAM på dig, å ha inte dåligt samvete, vi alla måste jobba, så e de bara, tyvärr :) // Karin
Hej!
Kom in på din blogg av en slump. Jag känner igen mig väldigt mycket i din son. Har inga egna barn än, men hade (precis som du också hade tydligen) en period när jag inte ville att mamma skulle gå. För mig fungerade det bäst då att mamma bara gick, sa "det kommer gå jättebra, vi ses i eftermiddag. Jag älskar dig!" och sen gick. Inget långdraget. Det förstod inte mamma först. Utan stannade kvar och resonarede. Efter ett tag hittade vi vårat sätt att säga hejdå snabbt. Men det är såklart olika för olika personer. Och jag var nog lite äldre än din son också.
Svårt! Men han vet säkert att du älskar honom och kompisar får han nya på nolltid!
Lycka till (och var inte för hård mot dig själv).
Kram
Skicka en kommentar