Ny Bloggbild...

Ny Bloggbild... nu när jag är hemma med sjukt barn passar jag på att göra en ny som jag inte hunnit på så länge... Fin va?

Kärlek...

Kärlek... det fanns mycket sådant igår på alla hjärtans dag... trots att vi brukar säga att det viktigaste är inte hur mycket saker man köper utan att man visar kärlek varje dag och inte bara en speciell dag... Jag kan förstå konceptet och när jag var yngre ville jag ha någonting som bevis på kärlek... Den känslan är inte lika stark längre... Kanske för jag har vant mig med att det inte är så viktigt... utan lärt mig att man ska visa kärlek varje dag... Låter som en klyscha...

Kan man få bättre än det här???

Alla de andra barnen hade skrivit namn på tjej/kill kompisar men inte Alexander... Gulligt!!! Kanske ganska mycket oidipuskomplex... Ibland kan man känna att det är lite för mycket... Conny tycker jag är larvig... Kanske jag är också... Litegrann...


Små hjärtan på kinderna...


Den här bilden skickade vi till mormor som tack för goda geléhjärtan!!! Puss!!!

I dag är jag hemma med Lukas... han är sjuk som vanligt med hosta, snor och feber... Bara han inte får svårt att andas, vilket han brukar få, så är jag nöjd...

Pongo och de 101 dalmatinerna på agendan... Den enda gången man kan tänka sig att sitta still... Han älskar sina hundar... Alltså är det självklart att han också älskar hundfilmer...



Han älskar sina tåg och tågbanor...

Slutligen så vill jag säga:

NU FÅR DET SLUTA SNÖA!!! JAG VILL INTE HA MER SNÖ!!! FINNS INGEN PLATS ATT HA DEN LÄNGRE!!!

Snökaos...

Snökaos... Ja, redan i går började snöstormen... En resa hem från jobbet som normalt tar 40-45 min tog mig 1 timma och 20 min!!! Visserligen stannade jag och handla i sådär en 20 min men ja var hemma vid sju... Vilket innebär att jag inte får träffa mina guldklimpar så lång tid, vilket är väldigt värdefullt för mitt hjärta!!! Vi åt varma mackor... smarrigt!!! Det där ordet var så roligt att höra när Alexander var liten.... det var så gulligt när det kom från honom...

Men när man trodde det gått vidare, ovädret alltså, så på morgonen när jag gick upp insåg jag att jag hade fel... Den hade bara börjat... Telefonen började ringa 06.40... De ska ju rapportera till mig när de är borta från jobbet... Det var efter det jag hörde från Conny att alla bussar var inställda och att han tänkte jobba hemifrån... Hemifrån??? Varför kan inte jag göra det??? Avundsjukan kom och gick... Älskar mitt jobb... men jag måste ändå säga att det skulle vara skönt att ibland kunna jobba hemifrån.... Men, när jag tittade ut genom fönstret insåg jag att vi var tvungna att börja skotta i tid... Så jag som skulle iväg, till vårdcentralen och ta stygnen, begav mig ut för att skotta fram bilen... Gud... vad mycket snö... gick knappt att öppna dörren... Gick till bilen och började skotta... Som tur var hade de skottat vägen fram till bilen, vilket innebar att jag kom fram väldigt lätt, men sen tog det mig en timma och skotta bort snön!!! Grannar var ute också... En som är trevlig och har en snöslunga... som jag är väldigt avundsjuk på... Conny säger att jag inte får skaffa en sådan, mest för att han inte tycker att det behövs för att vi har liten tomt... Sen var det en annan gubbe där... När jag hade skottat nästan allt frågar han mig:" Vad tycker Anneli om det där då?" varpå jag frågar: "anneli???" Han fortsätter: "Ja, det är ju hennes plats du har skottat all snö på..." och jag ville inte bråka så jag sa:"Vet inte?" Han muttrade och gick in till sig... Till saken hör att de inte använder den platsen... den är en p-plats som inte ens används sommartid!!! Dessutom är den belägen innanför den de använder... Och till mitt försvar så hade jag ingen annan plats att lägga den på... Min bil stod längst in, dvs bredvid den platsen som nu all snö låg på... Aja... Får inte låta det påverka mig... Griniga gubbe!!!

Sen kom jag faktiskt iväg, men lämnade mina älsklingar hemma med min man som skulle jobba hemifrån.... Inte så bra kanske, men när jag sen kom hem från jobbet märkte jag att det hade varit jobbigt då stubinen på min man var kort... Synd om honom... Jag vet hur det är, man blir lite psykiskt utmattad... Men när alla fått mat i sig, var det frid och fröjd!!! Mina "Garpö"-killar fungerar på samma sätt då de är hungriga... Det är tur att man vet varför och att det är bråttom med maten... annars är det inte kul...

Nu är stygnen borta och jag hoppas att jag får tillbaka min hand snart... Har ont och är stel... Men jag hoppas att jag blir bättre snart!!!

Min lilla kille...

Min lilla kille... har alltid varit den busigaste i vår familj... Men då menar jag att han alltid leker med sånt han inte får, såsom blommorna i köket, alla ljuslyktor i vardagsrummet, fotoramar, tv:n, osv... Och man har skrikit, skällt på honom... Men nu har vi bytt det mot något som fungerar genom att visa honom istället för att skrika vad som han inte får göra... Och det har gett resultat att han är lugnare och mer harmonisk... Men nu verkar han gått in i en ny fas i livet...? Han har tagit sin busighet till en helt ny nivå...

Det började med att han helt enkelt när han skulle sova att han tryckte upp madrassen mot ena väggen i sängen och sov på den hårda sängbotten... sängen såg ut som ett slagfält...

Stackarn... Det där kan ju bara inte vara bekvämt...?

Sen härom dagen såg det ut såhär:

Istället för att sova blev det detta... Han hade puttat ut sängen genom att ta spjärn mot väggen och på så sätt kommit åt lådan med byggsats... Han bygger mycket tågbana nu... Jag städar bort den och han bygger ny... Men om jag inte städar bort den fortsätter han inte.... Så han gillar nog själva byggandet... Det är så roligt att se.. för han har inte varit sån förut... Har har bara lekt med leksakerna som Alexander lekt med... Men det här var ju busigt, eller hur???

Igår hade han lyckats med att vända madrassen utan att lakanet åkte av... det var ett dra på lakan, men ändå... hur???

Conny har tjatat på mig att jag ska ta mig en promenad i det fina vädret, då jag har möjlighet till det nu när jag är hemma... Och lite frisk luft brukar ju pigga upp... Så i dag tänkte jag att jag skulle bege mig ut på isgatorna...

Vårat överhäng från taket, undrar vilken dag den kommer att falla?


Jag och ensamheten... Storstadsstressen finns inte här ute... bara lugn... Mysigt!!!


Visst blir man glad av solen??? Här ser ni även isgatan jag gick på...


Utsikten säger allt!!!