sommaren förbi och nu kommer hösten....

Sommaren förbi och nu kommer hösten... Ja, tiden går såååå fort så jag nästan blir galen!!! Känns som om sommaren var för kort men samtidigt så undrar man om det kanske beror på att jag inte vill ha vinter så som förra året??? Helst om jag fick bestämma kunde vi ha vinter i december och januari, sen får det vara nog... Känns som om vi har bott i ett snöberg de senaste två årens vintrar!!! Alexander, han längtar till vintern för att han kan göra snögubbar, snöänglar men mest av allt tycker han det bästa med vintern är att det inte finns några myror??? Ja, vad säger man, det finns bara en unge som skulle tänka sådär och det är min Alexander... Lite komiskt tycker jag... Han tycker tydligen inte om myror...

Lukas är numera tre år... Min bebis har blivit tre år!!! Tiden går verkligen fort!!! Men hans språk är fortfarande lite trögt men det går framåt... När man tänker tillbaka på den tiden då Alexander var tre kunde vi diskutera i bilen... Han kunde fråga: "vad händer med bilen om man krockar den???" varpå jag pratade med honom om försäkringar och dess värde... Ja, hans språk gjorde honom till mycket äldre än man trodde... Så när man jämför Lukas: "åka mormor?" och "åka handla?" Det är sån skillnad att jag knappast vet vad som är normalt??? Alexander var inte normal då hans språk var för utvecklat och Lukas har ett underutvecklat språk... Nu säger de att det kanske beror på att han har koncentrationsvårigheter??? Visst, han har inte tid för att prata han vill framåt hela tiden... Prata är för honom onödigt, men ack så nödvändigt för mig!!! Vi får väl se vad de säger, om han får någon diagnos eller så... Det återstår att se...

Nu börjar sommaren...

Nu börjar sommaren... Ja, det är extra trevligt att bo här ute såhär års... Man kan när som helst gå ner till stranden med familjen... Barnen bara älskar det... Lukas tjatar om att få bada, men jag säger till honom att han inte får det för att det är för kallt... Men den killen badar då med kläderna på... Så sist vi var nere fick han gå i med bara ben... Vilken lycka!!! Trots att det är så kallt att fötterna domnar så springer han där utmed strandkanten i ren lycka!!! Vattnet bara stänker och han bara ler... Alexander tycker inte om att han stänker... Han är ju raka motsatsen till Lukas, mer restriktiv till vatten... Han har alltid fokuserat på att hålla huvudet över vattnet... Något som vi får jobba med för det är mycket roligare att bada under vattnet... Just nu övar han i badkaret med ett cyklop.. Jättekul att se... Han vågar mer och mer...


Hans lycka värmer mitt hjärta...


Samtidigt undrar man om han möjligtvis är lite galen???


Bröderna vill ha samma leksak och man vet ju hur det brukar sluta...


Alexander är för snäll och låter honom få den... För han tål inte att se sin bror ledsen... Han är så godhjärtad!!!


På hugget efter en fisk... Inte direkt fisksäsong nu...


Myser i solen...

Så lagom till att man undrar sist man "Vab"ade... Kommer det som ett brev på posten... Lukas förkylningsastma... Besök till akuten för att få tillbaka luftvägarna... Söte Alexander ville följa med sin sjuke bror, men det skulle bli för sent för honom... Så sitter man här och "VABBAR" igen... Det är tom så att jag blivit smittad och är förkyld... Typiskt... vill inte vara sjuk...

När vi kom dit ville han inte ens ta av sig jackan... Han skulle hem... Han satt och sa hela tiden och blängde på mig... "Mamma...HEM!" Varpå jag sa: "Jag vet att du vill hem men först ska du få luft..." GUD vilken arg kille det var... Sjuksköterskan fick dåligt samvete och sa att vi fick gå ut och lugna ner oss lite... Men han har temperament den killen.. och det kommer han alltid att ha... Se på mig... Jag är likadan...


Han satt där i min famn och andades tungt, lugn och sansad men arg...


Och forsatte med: "Mamma...HEM!" "Mamma...HEM!" Tillslut kom vi hem och då hade han somnat i bilen men var ganska tacksam att vara hemma igen...

Men när man är hemma såhär och inte vill se filmen bilar sjutton gånger så brukar jag titta på Tv3 Play... Superbra och man missat något program man velat se... För mig var det programmet "det blir bättre" Sex stycken kändisar som växt upp med olika problem och som berättar sin väg ur det "svåra" livet... Mycket inspirerande... Hur en människa kan ta sig vidare... Man inser att ens problem är mycket mindre än vad de hade... Programmet är gjort för utsatta barn... Några uttalanden som jag kommer att lägga på minnet är:

Ur Aras tal: Livet är en trappa som man ska ta sig upp i... Hur än jobbigt det än är måste man ta sig upp... Man måste kämpa sig vidare...

Ur Gardells tal: Frihet är inte något man får till skänks, frihet är något man erövrar... Skyldiga är vi tveklöst, men vad vi är skyldiga till bestämmer endast vi själva...

Jag återkommer med mer från serien då jag kommer på fler men den var lärorik!!! Värd att se... En sak är ju redan säker... Det blir bättre!

Påsken över...

Påsken över... Den har berikat oss med många fina minnen med släkten... Skärtorsdagen grillade vi och myste i solen... Långfredagen var vi först och fixade klart väggarna på Ingarö, mammas Ingarö som min morfar byggt en gång i tiden... Är i behov av renovering och började med att byta tapeter och golv, målat och ska byta toalett och handfat... Conny och Niklas jobbade på bra medan jag höll koll på barnen som tyckte det var kul att röja omkring... På kvällen åt vi middag hos Niklas och barnen lekte tillsammans... Anki och Tobbe kom också dit och åt tillsammans med oss... Påskdagen åkte vi till Forum och klippte Alexander, tuppkam med grön färg...


Jättefint!!!

På kvällen åt vi middag tillsammans med Anki och Tobbe... Alexander fick sina påskägg och ville sen på kvällen gå och lägga sig med dem... Inte vet jag varför men någon anledning finns nog???

Söndagen spenderade vi hemma hos Farmor och Farfar på påsklunch.. Grillade korv i solen och myste... Pojkarna roade sig att mecka cykel, leka med bilen de fick i sitt påskägg och framför allt Lukas med vovvarna...


Tilda som är tokig i kottar och stenar... Lukas skulle förstås också smaka om de smakade gott, för varför skulle man annars ha dem i munnen???


Fia, som oftast varit för sig själv när vi varit där för att hon är blyg/försiktig, kom fram och man fick klappa henne... Nu har jag fått det förtroendet...


Grabbarna hjälps åt att laga cykeln...


Lukas på lagade cykeln...


Alexander har fått en keps av mig och jag insåg att dem var för stor och frågade honom om jag skulle byta den men han sa nej för att den täckte faktiskt hans öron och då slapp han ju bränna sina öron på solen!!! Hur kunde jag argumentera emot det??? Nä, så han fick ha den då...


Den här Zlatan-tröjan bor Alexander i... Han bara älskar Zlatan, fast han aldrig sett honom spela... Konstigt tycker jag men... Vad gör man??? Jo man får tvätta oftare så att han blir glad...


Grabbarna grus hemma hos mormor annandag påsk... Fullt röj var det på dem hela tiden...


Alexander tycker om att spela dator... Här hemma hos mormor... Undra vad han får det ifrån???


Hemma ser det ut såhär...


Och såhär... Nintendo Wii...


Mamma och jag försökte konstatera om hon verkligen inte är lik någon av oss...(Jag är ju lik mamma)


Syns ju att hon är lik brorsan när hon skrattar...

Påsken flög snabbt förbi och nu är det valborg...

Feber...

Feber... För en gångs skull är det jag som är sjuk.. oftast är det barnen som är sjuka eller min man som brukar suga åt sig bakterierna och bli rejält sjuk, som bara en man vet hur det är *ler*... Det började redan igår... men eftersom jag lovat att komma och representera vårt företag vid ett studentevangemang så var det bara att proppa i sig alvedon och åka... hela dagen och kroppen värkte... Men jag tänkte inte så mycket på det eftersom jag hela tiden fick frågor om mitt jobb... som jag älskar att prata om eftersom jag trivs och att vi faktiskt gör en björntjänst för dem som faktiskt behöver individanpassade läkemedel... utan oss skulle de inte ha det så bra... Det var kul... trots att jag inte riktigt mådde så bra... Jag hoppas att jag gjorde ett bra intryck ändå... Kom hem vid halv åtta på kvällen... helt slut...

Samma morgon så berättade Alexander att han drömt att vi skulle ge bort Lukas? Jag sa: Nä varför skulle vi göra det? Varpå han sa: För att han är så bråkig? Jag skrattade till och sa för att lugna honom att vi faktiskt älskar honom ändå och att det är hans treårs trots som börjar komma nu och att det sen går över... Jag tror att han är orolig att vi ska ge bort honom... för han älskar sin lilebror och vill ha honom kvar... Gulligt!

"Oh my God, Oh my God, Oh my God..."

"Oh my God, Oh my God, Oh my God... It´s a beautyful surprise... I´m in love, I´m in love... With you.. Olala..." Tänk att man ska behöva vakna upp med den sången på hjärnan... Hade nog hellre velat ha någon av de bra låtarna om man fick bestämma... Denna låt gick vidare från andra chansen i melodi festivalen... Höll inte riktigt med om att den var den bästa men jag tror att den sticker ut tillräckligt mycket, om den skulle gå vidare till eurovision... Alexander fick vara uppe och titta på melodifestivalen med mig, tyckte jag var mysigt då jag oftast sitter själv... men han somnade på mig innan de bestämt vilka som skulle gå vidare... Så Conny fick bära in honom till sängen, men han vaknade inte av detta!!! Precis så var jag när jag var liten...

Många låtar var bra... Den här t.ex...

Hörselkontroll med Alexander...

Hörselkontroll med Alexander... Skulle till Huddinge sjukhus och besöket brukar ta lång tid då flera olika tester ska göras och tålamodet på barnet brukar inte räcka till... Så jag tog ledigt från jobbet då mestadels av tiden skulle ha varit i bilen skjutsandens fram och tillbaka... Alexander lovade mig att han skulle göra precis som läkaren bad om... i utbyte sa jag att vi skulle åka förbi leksaksaffären på vägen hem... och det löftet höll han... så vi åkte till leksaksaffären... Och efter två böcker om dinosaurier, en flöjt och hamburgare från Burger King åkte vi hemåt... för att hämta Lukas på dagis... Första gången jag hämtar tidigt utan att något av barnen är sjuka... då hann jag gå igenom deras extra kläder... för att det stod: "dags för extra kläder"... De hade två plagg av vardera klädesplagg... Varpå jag blev fundersam??? Räcker inte det??? Det är nog så att de inte ens tittar.... alla kläderna låg huller om buller...
Ok, tillbaka till hörseln... Alexander hade förra gången nedsatt hörsel på båda öronen men att det berodde på vätska bakom trumhinnan... Nu ett år senare har han det bara på vänster öra... Framgång!!! Det gjorde jätteont i hjärtat när han satt där och sa: "jag hör inte" till sköterskan... Doktorn sa att detta kommer att växa bort, en lättnad kände jag när han sa det!!! Doktorn var väldigt fåordig... har nog aldrig mött en läkare så tyst förut.. det kändes som om det var jag som förde samtalet, fast det var han som skulle berätta för mig.... Konstigt???

Rolig reklam jag kom och tänka på:

Ny Bloggbild...

Ny Bloggbild... nu när jag är hemma med sjukt barn passar jag på att göra en ny som jag inte hunnit på så länge... Fin va?

Kärlek...

Kärlek... det fanns mycket sådant igår på alla hjärtans dag... trots att vi brukar säga att det viktigaste är inte hur mycket saker man köper utan att man visar kärlek varje dag och inte bara en speciell dag... Jag kan förstå konceptet och när jag var yngre ville jag ha någonting som bevis på kärlek... Den känslan är inte lika stark längre... Kanske för jag har vant mig med att det inte är så viktigt... utan lärt mig att man ska visa kärlek varje dag... Låter som en klyscha...

Kan man få bättre än det här???

Alla de andra barnen hade skrivit namn på tjej/kill kompisar men inte Alexander... Gulligt!!! Kanske ganska mycket oidipuskomplex... Ibland kan man känna att det är lite för mycket... Conny tycker jag är larvig... Kanske jag är också... Litegrann...


Små hjärtan på kinderna...


Den här bilden skickade vi till mormor som tack för goda geléhjärtan!!! Puss!!!

I dag är jag hemma med Lukas... han är sjuk som vanligt med hosta, snor och feber... Bara han inte får svårt att andas, vilket han brukar få, så är jag nöjd...

Pongo och de 101 dalmatinerna på agendan... Den enda gången man kan tänka sig att sitta still... Han älskar sina hundar... Alltså är det självklart att han också älskar hundfilmer...



Han älskar sina tåg och tågbanor...

Slutligen så vill jag säga:

NU FÅR DET SLUTA SNÖA!!! JAG VILL INTE HA MER SNÖ!!! FINNS INGEN PLATS ATT HA DEN LÄNGRE!!!

Snökaos...

Snökaos... Ja, redan i går började snöstormen... En resa hem från jobbet som normalt tar 40-45 min tog mig 1 timma och 20 min!!! Visserligen stannade jag och handla i sådär en 20 min men ja var hemma vid sju... Vilket innebär att jag inte får träffa mina guldklimpar så lång tid, vilket är väldigt värdefullt för mitt hjärta!!! Vi åt varma mackor... smarrigt!!! Det där ordet var så roligt att höra när Alexander var liten.... det var så gulligt när det kom från honom...

Men när man trodde det gått vidare, ovädret alltså, så på morgonen när jag gick upp insåg jag att jag hade fel... Den hade bara börjat... Telefonen började ringa 06.40... De ska ju rapportera till mig när de är borta från jobbet... Det var efter det jag hörde från Conny att alla bussar var inställda och att han tänkte jobba hemifrån... Hemifrån??? Varför kan inte jag göra det??? Avundsjukan kom och gick... Älskar mitt jobb... men jag måste ändå säga att det skulle vara skönt att ibland kunna jobba hemifrån.... Men, när jag tittade ut genom fönstret insåg jag att vi var tvungna att börja skotta i tid... Så jag som skulle iväg, till vårdcentralen och ta stygnen, begav mig ut för att skotta fram bilen... Gud... vad mycket snö... gick knappt att öppna dörren... Gick till bilen och började skotta... Som tur var hade de skottat vägen fram till bilen, vilket innebar att jag kom fram väldigt lätt, men sen tog det mig en timma och skotta bort snön!!! Grannar var ute också... En som är trevlig och har en snöslunga... som jag är väldigt avundsjuk på... Conny säger att jag inte får skaffa en sådan, mest för att han inte tycker att det behövs för att vi har liten tomt... Sen var det en annan gubbe där... När jag hade skottat nästan allt frågar han mig:" Vad tycker Anneli om det där då?" varpå jag frågar: "anneli???" Han fortsätter: "Ja, det är ju hennes plats du har skottat all snö på..." och jag ville inte bråka så jag sa:"Vet inte?" Han muttrade och gick in till sig... Till saken hör att de inte använder den platsen... den är en p-plats som inte ens används sommartid!!! Dessutom är den belägen innanför den de använder... Och till mitt försvar så hade jag ingen annan plats att lägga den på... Min bil stod längst in, dvs bredvid den platsen som nu all snö låg på... Aja... Får inte låta det påverka mig... Griniga gubbe!!!

Sen kom jag faktiskt iväg, men lämnade mina älsklingar hemma med min man som skulle jobba hemifrån.... Inte så bra kanske, men när jag sen kom hem från jobbet märkte jag att det hade varit jobbigt då stubinen på min man var kort... Synd om honom... Jag vet hur det är, man blir lite psykiskt utmattad... Men när alla fått mat i sig, var det frid och fröjd!!! Mina "Garpö"-killar fungerar på samma sätt då de är hungriga... Det är tur att man vet varför och att det är bråttom med maten... annars är det inte kul...

Nu är stygnen borta och jag hoppas att jag får tillbaka min hand snart... Har ont och är stel... Men jag hoppas att jag blir bättre snart!!!

Min lilla kille...

Min lilla kille... har alltid varit den busigaste i vår familj... Men då menar jag att han alltid leker med sånt han inte får, såsom blommorna i köket, alla ljuslyktor i vardagsrummet, fotoramar, tv:n, osv... Och man har skrikit, skällt på honom... Men nu har vi bytt det mot något som fungerar genom att visa honom istället för att skrika vad som han inte får göra... Och det har gett resultat att han är lugnare och mer harmonisk... Men nu verkar han gått in i en ny fas i livet...? Han har tagit sin busighet till en helt ny nivå...

Det började med att han helt enkelt när han skulle sova att han tryckte upp madrassen mot ena väggen i sängen och sov på den hårda sängbotten... sängen såg ut som ett slagfält...

Stackarn... Det där kan ju bara inte vara bekvämt...?

Sen härom dagen såg det ut såhär:

Istället för att sova blev det detta... Han hade puttat ut sängen genom att ta spjärn mot väggen och på så sätt kommit åt lådan med byggsats... Han bygger mycket tågbana nu... Jag städar bort den och han bygger ny... Men om jag inte städar bort den fortsätter han inte.... Så han gillar nog själva byggandet... Det är så roligt att se.. för han har inte varit sån förut... Har har bara lekt med leksakerna som Alexander lekt med... Men det här var ju busigt, eller hur???

Igår hade han lyckats med att vända madrassen utan att lakanet åkte av... det var ett dra på lakan, men ändå... hur???

Conny har tjatat på mig att jag ska ta mig en promenad i det fina vädret, då jag har möjlighet till det nu när jag är hemma... Och lite frisk luft brukar ju pigga upp... Så i dag tänkte jag att jag skulle bege mig ut på isgatorna...

Vårat överhäng från taket, undrar vilken dag den kommer att falla?


Jag och ensamheten... Storstadsstressen finns inte här ute... bara lugn... Mysigt!!!


Visst blir man glad av solen??? Här ser ni även isgatan jag gick på...


Utsikten säger allt!!!

Kalas för dagiskompisarna...

Kalas för dagiskompisarna... Tio femåringar eller nio femåringar och en lillebror skulle vara med... Vi hade kalaset på barnkulan, som ligger i orminge... Visst mycket pengar men vi kände att mycket tilltalade oss; någon fixar mat till dem, någon fixar glass och godis, en fast tid då kalaset slutar och alla går hem, behöver inte städa eller diska, behöver inte underhålla då det finns massor att leka med... Och det tyckte vi var värt pengarna... Den unga tjejen i kassan sa spontant: "gud va dyrt" varpå jag sa: "Värt varenda krona!"...

Dagen till ära syskonen bredvid varandra innan det roliga startade:


De har en hoppborg:


Vaderat hus att klätra upp på:

Här med sin bästa dagiskompis...

Försökte få Alexander att se alla sina kompisar och leka med alla, men inte då... Jag suckade och Conny tittade på mig och sa: Det är så barn är!!! Att hans beteende är normalt... vilket det kanske är... Men jag tycker det är sorgligt, kanske för att jag alltid har fått kämpa för att få vara med när jag var liten... Tills jag kom på att det var deras problem om de inte ville vara med mig och tog vara på att jag faktiskt var värd att leka med...

De har bollhav...


Klätterställning...


Ren lycka... att få springa runt som man vill...


Alla kompisarna...

Samlade runt bordet, det var dags för glass...

Både barnen och vi var helt slut efter kalaset... som tur var att vi fick middag serverad hos Farmor och Farfar...

Då var det dags igen...

Då var det dags igen... Efter två karpaltunnlar och ett triggerfinger så var det dags för nästa triggerfinger... Det var det fula fingret, som jag kallade det, som fastnade i ett läge och gjorde extremt ont att böja tillbaka det... Så när jag vaknade mitt i natten av smärtan av att böja tillbaka det bestämde jag mig för att dags att laga fingret... Ett par månader senare var det dags att prata med läkaren, ganska lång kö bara att få komma dit... Sist fick jag åka till St:Görans i stället för Sös... Men det brukar gå ganska snabbt efter man varit hos läkaren...
Såhär får man gå nu...


Förra gången gick bra och jag hoppas att det kommer gå lika bra denna gång... Tycker däremot synd om min man som måste ta alla saker som har med barnen att göra nu när jag inte kan hjälpa till: lämna/hämta på dagis, klä på och byta kläder på Lukas, handla, laga mat(om inte maten sköter sig själv i ugnen), duscha och borsta tänderna på dem och hjälpa mig med de saker som jag inte klarar... Igår var han så trött att han gick och la sig klockan halv åtta!!! Stackarn!!! Jag är väldigt tacksam för att han gör detta för mig, utan att klaga, för vad hade jag gjort om jag varit ensam med barnen??? Hur gör ensamstående egentligen??? I går var jag däckad hela dagen i soffan... kunde inte sova natten innan pga smärtor från handen... I dag lite bättre... gör inte ont om jag inte rör handen men så fort jag rör den så gör det ont... trots att jag fått smärtlindring... I går var smärtan kontant... Men så länge det är en förbättring är jag glad... Men när jag låg där och vaknade upp efter en sovstund framför tv:n så ser jag det här:

Ser ni vad jag ser??? Småfolket har lagt ut spår efter sig... Man kan inte annat än skratta... Och torka förstås... Pappa har ju sagt att de inte får ta på tv:n så jag var tvungen att skicka honom ett MMS... även han log och visade sina arbetskamrater...

De säger att mina barn är lik sin far, men lite lik mig är de väl ändå???


På vägen till och från jobbet var månen så klar och fin så jag var tvungen att ta kort på den... Fin och magisk!!!



Barnen älskar att bada... Så när man sitter och tittar på dem när de badar får man också bada... Plaskar så mycket att hela badrummet är blött... Men se så roligt de har...

Det kommer tillbaks till mig nu...

Det kommer tillbaks till mig nu... Det som hände mig för två och ett halvt år sedan... Tänk vad man kan förtränga saker och sen efter två år kommer det tillbaka som ett brev på posten... Jag och Conny skojbrottades på våran nio kvadratmeter stora judo matta och han gränslade mig, dvs han satt på min mage och jag fick inte luft... Och jag började gråta... som en repris på min förlossning då jag blev så mycket bedövad att jag trodde jag inte fick luft... Så jag svimmade där på kirurgbordet och hann tänka: "Är det såhär jag kommer att dö?" "Vänta, jag är inte klar här ännu!"... Jag såg Conny stod där helt förtvivlad tittandes på mig orolig medan narkosläkaren försökte berätta för honom att det var ingen fara... Jag trodde att jag lagt detta bakom mig... Men jag har nog inte fått prata med någon om det, för alla har tyckte det var för hemskt för att prata om... Att jag inte skulle finnas i livet vill ingen prata om, vilket jag kan förstå... Men jag då??? Försöker tänka tillbaka på den dagen som något possitivt, som förmodligen är anledningen till att jag lyckas förtränga den... För jag fick ju det här:

Och det är något som är så mycket större än något annat i livet... Och jag har väl alltid övertygat mig själv att det var bättre att jag mådde dåligt och inte han... vilket jag fortfarande tycker... Men att jag sedan var tvungen att leva några månader med en påse på magen för att de inte lyckats med att sy ihop mig så bra efter kejsarsnittet... höll jag på att gå in i en depression.. Ingen ville hälsa på för att de trodde att de störde mig i min svåra situation och jag ville inte gå ut för att det var obehagligt och olustigt... Jag klarade mig på att min man var en stöttepelare och både min sjuksköterska och barnmorska kontinuerligt höll koll på hur jag mådde och stöttade mig under den jobbigaste tiden... Vilket jag är tacksam över, för det ingår ju inte i deras jobb att hålla koll på mig??? Men att prata om det känns bra... För även om jag ser ut att vara stark så är jag inte alltid det... Jag brukar klara av att ta mig tillbaka själv... vilket jag också gjorde...