Kalas för dagiskompisarna...

Kalas för dagiskompisarna... Tio femåringar eller nio femåringar och en lillebror skulle vara med... Vi hade kalaset på barnkulan, som ligger i orminge... Visst mycket pengar men vi kände att mycket tilltalade oss; någon fixar mat till dem, någon fixar glass och godis, en fast tid då kalaset slutar och alla går hem, behöver inte städa eller diska, behöver inte underhålla då det finns massor att leka med... Och det tyckte vi var värt pengarna... Den unga tjejen i kassan sa spontant: "gud va dyrt" varpå jag sa: "Värt varenda krona!"...

Dagen till ära syskonen bredvid varandra innan det roliga startade:


De har en hoppborg:


Vaderat hus att klätra upp på:

Här med sin bästa dagiskompis...

Försökte få Alexander att se alla sina kompisar och leka med alla, men inte då... Jag suckade och Conny tittade på mig och sa: Det är så barn är!!! Att hans beteende är normalt... vilket det kanske är... Men jag tycker det är sorgligt, kanske för att jag alltid har fått kämpa för att få vara med när jag var liten... Tills jag kom på att det var deras problem om de inte ville vara med mig och tog vara på att jag faktiskt var värd att leka med...

De har bollhav...


Klätterställning...


Ren lycka... att få springa runt som man vill...


Alla kompisarna...

Samlade runt bordet, det var dags för glass...

Både barnen och vi var helt slut efter kalaset... som tur var att vi fick middag serverad hos Farmor och Farfar...

Då var det dags igen...

Då var det dags igen... Efter två karpaltunnlar och ett triggerfinger så var det dags för nästa triggerfinger... Det var det fula fingret, som jag kallade det, som fastnade i ett läge och gjorde extremt ont att böja tillbaka det... Så när jag vaknade mitt i natten av smärtan av att böja tillbaka det bestämde jag mig för att dags att laga fingret... Ett par månader senare var det dags att prata med läkaren, ganska lång kö bara att få komma dit... Sist fick jag åka till St:Görans i stället för Sös... Men det brukar gå ganska snabbt efter man varit hos läkaren...
Såhär får man gå nu...


Förra gången gick bra och jag hoppas att det kommer gå lika bra denna gång... Tycker däremot synd om min man som måste ta alla saker som har med barnen att göra nu när jag inte kan hjälpa till: lämna/hämta på dagis, klä på och byta kläder på Lukas, handla, laga mat(om inte maten sköter sig själv i ugnen), duscha och borsta tänderna på dem och hjälpa mig med de saker som jag inte klarar... Igår var han så trött att han gick och la sig klockan halv åtta!!! Stackarn!!! Jag är väldigt tacksam för att han gör detta för mig, utan att klaga, för vad hade jag gjort om jag varit ensam med barnen??? Hur gör ensamstående egentligen??? I går var jag däckad hela dagen i soffan... kunde inte sova natten innan pga smärtor från handen... I dag lite bättre... gör inte ont om jag inte rör handen men så fort jag rör den så gör det ont... trots att jag fått smärtlindring... I går var smärtan kontant... Men så länge det är en förbättring är jag glad... Men när jag låg där och vaknade upp efter en sovstund framför tv:n så ser jag det här:

Ser ni vad jag ser??? Småfolket har lagt ut spår efter sig... Man kan inte annat än skratta... Och torka förstås... Pappa har ju sagt att de inte får ta på tv:n så jag var tvungen att skicka honom ett MMS... även han log och visade sina arbetskamrater...

De säger att mina barn är lik sin far, men lite lik mig är de väl ändå???


På vägen till och från jobbet var månen så klar och fin så jag var tvungen att ta kort på den... Fin och magisk!!!



Barnen älskar att bada... Så när man sitter och tittar på dem när de badar får man också bada... Plaskar så mycket att hela badrummet är blött... Men se så roligt de har...

Det kommer tillbaks till mig nu...

Det kommer tillbaks till mig nu... Det som hände mig för två och ett halvt år sedan... Tänk vad man kan förtränga saker och sen efter två år kommer det tillbaka som ett brev på posten... Jag och Conny skojbrottades på våran nio kvadratmeter stora judo matta och han gränslade mig, dvs han satt på min mage och jag fick inte luft... Och jag började gråta... som en repris på min förlossning då jag blev så mycket bedövad att jag trodde jag inte fick luft... Så jag svimmade där på kirurgbordet och hann tänka: "Är det såhär jag kommer att dö?" "Vänta, jag är inte klar här ännu!"... Jag såg Conny stod där helt förtvivlad tittandes på mig orolig medan narkosläkaren försökte berätta för honom att det var ingen fara... Jag trodde att jag lagt detta bakom mig... Men jag har nog inte fått prata med någon om det, för alla har tyckte det var för hemskt för att prata om... Att jag inte skulle finnas i livet vill ingen prata om, vilket jag kan förstå... Men jag då??? Försöker tänka tillbaka på den dagen som något possitivt, som förmodligen är anledningen till att jag lyckas förtränga den... För jag fick ju det här:

Och det är något som är så mycket större än något annat i livet... Och jag har väl alltid övertygat mig själv att det var bättre att jag mådde dåligt och inte han... vilket jag fortfarande tycker... Men att jag sedan var tvungen att leva några månader med en påse på magen för att de inte lyckats med att sy ihop mig så bra efter kejsarsnittet... höll jag på att gå in i en depression.. Ingen ville hälsa på för att de trodde att de störde mig i min svåra situation och jag ville inte gå ut för att det var obehagligt och olustigt... Jag klarade mig på att min man var en stöttepelare och både min sjuksköterska och barnmorska kontinuerligt höll koll på hur jag mådde och stöttade mig under den jobbigaste tiden... Vilket jag är tacksam över, för det ingår ju inte i deras jobb att hålla koll på mig??? Men att prata om det känns bra... För även om jag ser ut att vara stark så är jag inte alltid det... Jag brukar klara av att ta mig tillbaka själv... vilket jag också gjorde...

Alexander 5 år!!!

Alexander 5 år!!! Vart har åren tagit vägen??? Min lilla kille har växt och blivit 5 År... Kommer ihåg dagen som om den vore igår... Dagen då jag fick komma ner till Neonatalavdelningen i rullstol och träffa min sjuka pojke som låg där med dropp... Själv satt jag i rullstol efter kejsarsnittet men Alexanders kropp hade överkompenserat med insulin, då han fick för mycket socker av min kropp när han var i den, att han var tvungen att ligga där med dropp... Jag, som knappt kunde röra mig fick ju på så sätt hjälp med min hungriga kille och dropp... Skönast var det på natten... då jag fick sova istället för att mata honom... Jag började med att ha honom uppe hos mig redan efter någon dag då moderkänslorna började komma... Att han faktiskt bara var min och inte ville att någon annan skulle ta hand om honom... Men känslan då vi ringde på dörrklockan till avdelningen och vi sa för första gången:" Hej, vi är här för att träffa vår son!!!" kommer jag aldrig att glömma... Det var så speciellt.. Vi tittade på varandra stolt och tänkte... Vi har en son??!! Nu är det 5 år sedan och det är ju en lång tid och då undrar man vart tiden har tagit vägen...?


5-åringen... Min stora kille!!!

Kalaset bestående av släkten gick av stapeln i fredags... Det var kalas ända tills han själv gick och lade sig frivilligt klockan tio på kvällen... Vi tittade oss omkring och frågade oss var födelsedagsbarnet hade tagit vägen men vi hittade honom fullt påklädd i sin säng... Han hade haft jättekul sa han... Senare hade vi våra kompisar kvar när barnen lagt sig och vi spelade "Repello" ett spel jag fick av min bror...Kul.. Man vet aldrig riktigt vem som vinner för allt kan förändras på ett litet ryck... Det kanske är därför som spelet också heter : "De oanade konsekvensernas spel"... Vid midnatt blev det sänggång efter en väldigt lång dag...

Dagen efter tog vi det lugnt på förmiddagen och stack sedan på eftermiddagen till familjen Malm och åt en väldigt god middag... Barnen lekte som vanligt jättebra tillsammans... eller Lukas gjorde inte det... Han satt som ett plåster på mig... Faktiskt jättemysigt för han brukar inte vara så... Man brukar få tjata om att få puss eller helt enkelt tvinga honom att ge mig en puss... men den här kvällen fick jag så många pussar frivilligt så det var bara att tack och ta emot... Man får passa på nu när man får tänkte jag...I morgon är han sitt gamla jag... Vi spelade ett spel hemma hos dem också som var kul när man fattade alla regler och fördelar... Självklart kommer den ständiga frågan upp: "Varför är det kul att retas med mig och se när jag förlorar???" Är det för att jag tar åt mig??? Eller för att jag verkligen vill vinna så gärna??? De skrattar så fort jag säger:" Varför är alla emot mig???" Eller när någon i spelet snor mina pengar och jag säger :"Va Fan, varför jag???" Nåja, Jag är jag och vill helst vinna... Är det så konstigt??? Varför skulle man vilja komma tvåa??? Nåja, kanske alltid när man spelar med Alexander... Låta honom vinna för att han ska må bra??? Där kan jag leva med att förlora... Fast jag måste ändå säga att det var viktigare förr att vinna.... Jag lär mig hela tiden vad som egentligen som är viktigt... Men jag märker på Alexander att han är lik mig på den fronten... Han vill också vinna... Han sa till mig senast när vi spelade att man var dålig om man förlorade??? Undra var han fått det ifrån??? Det blev en sen kväll igen och barnen somnade i bilen påväg hem... Men det som var underligt denna helg var att jag fick sovmorgon båda dagarna!!! Jag undrar varför??? För annars brukar det vara blodigt allvar vem som ska ha sovmorgon och när... Vad är motivet??? Han säger för att han är snäll!!! TACK Sötnos!!!

Söndagen gick åt till tvätten som jag inte hann med förra helgen då jag var jättesjuk... Låg i fosterställning i sex dagar... Ont i magen och hög feber de tre sista dagarna... Men strumpor, hur kommer det sig att vi har så sjukt många enstaka strumpor??? Var är kompisen??? Den frågan är fortfarande olöst...


"Baby, you´re a firework... " Tänker på mina barn när jag hör denna sång... Den är såååå bra!!!

Min favvo just nu:

Vad är det med pojkar och...

Vad är det med pojkar och... Pistoler och svärd...? Har inte själv influerat honom att tycka om pistoler och svärd, tvärtom så har jag försökt att undvika att han haft sådana prylar men nu... Är det han vill leka med...

Den här köpte han för sina sparde pengar då jag sa att han fick välja precis vad han ville... Dessuton köpte han vid samma tillfälle ett StarWars-svärd som lyser grönt... Grönt valde han för att jag gillar grönt...


Sen köpte han en tidning nyligen som innehöll denna pistol... Som han inte släppt sen han köpte den... dessutom var det roligt för oss andra i början när man fick den gula proppen studsande emot en hela tiden men nu... är det inte lika kul längre... Lite skraj blir man av den hårda minen... bara han inte använder samma min när han stor...


Kul bild när den studsar emot kameran...


Han ville att jag skulle fota honom i alla vinklar... Vad gör man inte för att få fota honom...?

I Julklapp fick han pistol som man kan skjuta bort burkar och flaskor från en trästock... Precis som i western... Tanken slog mig just att om han leker med dem nu, pistolerna alltså, kanske han inte är så intresserad sen??? Man kan ju hoppas...

Innan jul så var jag med honom till forum och klippte honom eftersom han klipp sig själv på dagis då hans lugg varit i vägen för ögonen...

När frisören sa att han skulle få tuppkam så sa han JA! glatt... Första gången han är nöjd när vi kommer därifrån... För han och jag brukar vilja olika saker... Jag vill att han klipper kort taggigt hår och han vill ha som han brukar han fast kortare, vilket jag tycker är lite slöseri med pengar då jag får gå dit med honom oftare... Nåja, den här gången är vi båda nöjda...

Har jag sagt att vi har nio kvadrat judomatta hemma... Den brottas vi på och hoppar på och leker på. Här springer i runt, runt, runt...



Lukas älskar att bli jagad...


Alexander fick Buzz lightyear kostym i julklapp, han tycker om att klä ut sig... Sötnos!

Han är väldigt smart min lilla kille... Han kom till mig häromdagen och sa att tomten inte var riktig... och jag sa: "VA?" "Vad menar du med det?" varpå han säger: "Tomten har ju lösskägg!"... Vad säger man??? Det går inte lura honom inte...