Det kommer tillbaks till mig nu... Det som hände mig för två och ett halvt år sedan... Tänk vad man kan förtränga saker och sen efter två år kommer det tillbaka som ett brev på posten... Jag och Conny skojbrottades på våran nio kvadratmeter stora judo matta och han gränslade mig, dvs han satt på min mage och jag fick inte luft... Och jag började gråta... som en repris på min förlossning då jag blev så mycket bedövad att jag trodde jag inte fick luft... Så jag svimmade där på kirurgbordet och hann tänka: "Är det såhär jag kommer att dö?" "Vänta, jag är inte klar här ännu!"... Jag såg Conny stod där helt förtvivlad tittandes på mig orolig medan narkosläkaren försökte berätta för honom att det var ingen fara... Jag trodde att jag lagt detta bakom mig... Men jag har nog inte fått prata med någon om det, för alla har tyckte det var för hemskt för att prata om... Att jag inte skulle finnas i livet vill ingen prata om, vilket jag kan förstå... Men jag då??? Försöker tänka tillbaka på den dagen som något possitivt, som förmodligen är anledningen till att jag lyckas förtränga den... För jag fick ju det här:
Och det är något som är så mycket större än något annat i livet... Och jag har väl alltid övertygat mig själv att det var bättre att jag mådde dåligt och inte han... vilket jag fortfarande tycker... Men att jag sedan var tvungen att leva några månader med en påse på magen för att de inte lyckats med att sy ihop mig så bra efter kejsarsnittet... höll jag på att gå in i en depression.. Ingen ville hälsa på för att de trodde att de störde mig i min svåra situation och jag ville inte gå ut för att det var obehagligt och olustigt... Jag klarade mig på att min man var en stöttepelare och både min sjuksköterska och barnmorska kontinuerligt höll koll på hur jag mådde och stöttade mig under den jobbigaste tiden... Vilket jag är tacksam över, för det ingår ju inte i deras jobb att hålla koll på mig??? Men att prata om det känns bra... För även om jag ser ut att vara stark så är jag inte alltid det... Jag brukar klara av att ta mig tillbaka själv... vilket jag också gjorde...
1 kommentar:
Hej hjärtat
Klart de kommer upp, även om du tror att du är färdig med de så ligger de tydligen där å gror.
Jag kan reagera likadant ibland, men nu va de längesedan. När ja gick i högstadiet blev ja jagad i skolan av några killar som fick 2 klasser över mig. Dom fick tag i mig å brottade ner mig. Satte sig på min mage å höll ner mina armar. Deras grej just då va att slita upp tröjan och ta en på brösten. Mycke förnedrande. Jag kunde verkligen inte få bort dom, dom va för starka, men ja skrek så högt att min mattelärare kom springade å räddade mig.
Så ibland när Micke å ja busar, precis som du å conny gjorde å Micke sätter sig på mig sådär så får ja panik! Skit läskigt, ja blir galen å slåss å gråter. Pinsamt för ja kan ju inte berätta för micke varför, känner mig så svag då.
Å ja skäms över de du skriver. Ja trodde ja gjorde de klart för dig att ja fanns där för dig, å att ja inte brydde mig om din påse. Jag är så ledsen över att jag inte fick fram de tydligt nog. Du betyder så mycke för mig å e aldrig ensam, ja finns alltid här för dig!
Me love you very long time :)
Kram
Skicka en kommentar